You have just been replaced.

Igår träffade jag mina gamla klasskamrater från högstadiet, Malin och Lina. De plockade upp mig med bilen och körde runt stan (alltså stora Skara) i ungefär 2 timmar. Jag bara undrar hur vi lyckades få tiden att gå och ändå inte komma någonstans. Körde runt, runt i stan och på gator jag aldrig varit på. Mörkt ute var det också. Men det var otroligt mysigt att bara sitta i baksätet och få uppdateringar om deras liv och skvaller om personer man bara sett och hört om.

När man inte träffar en människa på väldigt länge så glömmer man bort hur underbar den personen är. Kanske är det någon slags läkningsprocess eller försvarsmekanism. Jag minns knappt när jag träffade dessa två senast. Den enda gång jag kan komma på är att det var före jul förra året när vi julstädade hemma hos Lina.

Pratade med Elin förut, Du är så snäll mot mig!! Och jag känner mig så lycklig när du säger att du vill vara med mig och att du saknar mig. Jag ser också fram emot att få umgås med dig ska du veta! Det är så svårt att ta in i hjärnan att folk faktiskt vill vara med mig. Jag har noll förståelse för det. Jag kan vara värsta humörförstöraren och jag tär nog mycket på mina vänner och deras glädje och humör ibland.

Jag har varit så otroligt trött igår och idag. Inte kunnat hålla mig vaken när jag varit stilla.
Ikväll känner jag att jag ville göra någonting. Men det har blivit för sent. Och jag vågar inte riktigt höra av mig till bekanta som man bara känner ytligt. Mes-Anna.