Två och en halv dag har gått sedan jag kom hem.
Underbara älskade Celin gjorde att det kändes extra bra att komma hem.
Jag blir bara så besviken på mig själv att jag inte kan vara riktigt så rolig som hon vill att jag ska vara. Jag orkar helt enkelt inte leka hur mycket som helst. Och min fantasi sträcker sig inte ens till den nivån där Celins fantasi börjar.
Saknar ändå Umeå å sjukt mycket.
En stor säng, ett eget skafferi, hundratals filmer att välja mellan, kranvattnet, en balkong mot solen, 2 minuter till ICA, 4 minuter till de bästa Umeå-människorna...
Och jag saknar ljuset. Det obekväma ljuset mitt i natten som gjorde det omöjligt att gissa tiden. Nu saknar jag det.
Saknar friheten och saknar vardagen.
Men det blir väl bättre när jag börjat jobba och får träffa lite nya och gamla vänner.
Det går inte att vara lika mycket egoist här hemma.
Men mest av allt saknar jag mina Umeå-vänner. Utspridda över hela Sverige just nu, utan att nån av dem ens är nära där jag befinner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar